johanna.olsson@biol.nu

Kan kostomläggning hjälpa mot klimakteriebesvär, blodsockerfall, smärta, finnar, andedräkt, ilska, frustration – och dessutom fungera för hela familjen, inklusive barnen? Vilken roll spelar kosten vid Downs syndrom? Här får du en intressant berättelse och många konkreta tips!

Det här är ett läsarinlägg, som svar på min önskan om gästinlägg, skrivet av Johanna Olsson

Kosten vs. vallningar, torrhet och trötthet (jag)

När jag helt plötsligt en dag insåg att jag var i övergångsåldern kände jag en enorm frustration över att jag inte, vad jag i alla fall trodde, kunde påverka mitt mående. Jag kände att mitt fokus konstant blev kidnappad av vallningar och en bedrövlig torrhet. Efter en del efterforskning beslutade jag mig för att det var värt att försöka dämpa inflammationen i kroppen i 2 veckor för att se vad det gav. Två veckor är ju ändå överskådlig tid. Tidigare i livet hade jag nosat lite på antiinflammatorisk kost så det var inte helt främmande men det hade känts lite oöverskådligt.  Nu var jag i vilket fall som helst synnerligen motiverad. I stället för att se begränsningar för matintag försökte jag se möjligheter och enkelt skulle det vara.

Dessa två veckor bestod frukosten alla dagar av ägg i någon form i sällskap av sallad med fett som av olivolja.  Kanske lite tråkigt men här var det inte fantasin som var viktig utan att jag skulle genomföra denna tid och att jag förhoppningsvis skulle känna mig mer balanserad. Jag mådde rätt dåligt de första dagarna. Rastlös, sur och otillfredsställd. Väl inne på fjärde dagen kände jag mig mycket bättre. Mitt annars så starka sötsug försvann och det blev med ens mycket lättare att hålla rak kurs.  Vid detta lag kände jag att dessa två veckor inte skulle bli något problem. Maten var enkel men god, faktiskt. Förbluffande nog hjälpte detta rejält och plötsligt var jag symtomfri, åtminstone på insidan.  Min kropp har åldrats och det med all rätt så klart. Nu funkade jag i alla fall och borta var de svettiga nätterna, sömnbristen och torrheten. I stället kände jag mig piggare och gladare än på länge. Sedan dess, dvs augusti 2019 har detta varit min livsstil och jag ångrar det inte en sekund. Tvärtom! När jag inte håller mig borta från de triggers som gör att jag ångar igång är det verkligen inte värt det.

Kost vs smärta och blodsockerfall (min man)

Min livspartner/ goda sida/man som jag levt med mer än hälften av mitt liv råkade ut för en olycka för 18 år sedan och han är en kille som lever med konstant smärta och har jobbat med sin egen smärthantering i alla år genom träning. För honom blev det plötsligt klart att det kanske var en god idé att prova att jobba lite inifrån också för att se vad det gav. Eftersom han själv inte hade överskott och energi att sätta sig in i det, så lovade jag att hjälpa honom in i tänket. På så sätt fick han en strategi i 14 dagar med matupplägg för att se vad det gav. Men för att göra det lätt för mig själv stoppade jag in honom i ”ketofacket”.  Hans upplevelse kring den sk avgiftningen från socker var väldigt lik min och när han kom ut på andra sidan visste han skillnaden. Han blev inte av med sina smärtor men helt plötsligt kände han att han hade ett större överskott till att hantera och förhålla sig till smärtorna och han sa redan då, att han aldrig mer går tillbaka till den gamla livsstilen. Jag kan tillägga att han alltid varit väldigt känslig för insulinpåslag och därigenom snabbt tänt till i humöret för att sedan kraschlanda. Nu kunde han hålla sig flytande på ett helt annat sätt.

Min man ville ha en frukost som han kände igen, en lunch och middag som var lätt och god att göra. Frukosten blev turkisk yoghurt med fetthalt på 10% som fick sällskap av hemgjord müsli och färska bär. Vatten, te och kaffe var det han drack. Lunch och middag bestod av schysst protein, massor av grönsaker och fetter som mättade. Smör, olivolja, kokosolja osv. Det skulle hållas enkelt, vara överskådligt och lätt att göra själv. Min goda hälft har ganska svårt för förändringar och något han absolut inte ville göra sig av med var att fika på eftermiddagen med något sött. Ok, då satte jag i gång att baka för att göra div ”sötsaker” som var feta men sockerfria att ha till fika. Det var inte något som skulle göras i mängder men det var viktigt för honom och jag var angelägen om att det hela skulle funka och vara så smidigt som möjligt. Här var det inte läge att chansa på att han skulle ge upp.

Jaha, då var vi två i familjen som bytt kost.

Barnen och kosten. Och hur var det nu med kost vid Downs syndrom?

Vi har tre barn tillsammans, min man och jag. En vältränad och fokuserad gymnasist som hade en tendens att bli, låt oss säga, mindre ödmjuk i diskussioner vi hade om högt och lågt. Vi har en liten filur på då 9 år som blev arg och ledsen inombords. Han ”imploderade” och hade väldigt svårt för att komma ur det. Han blev arg, ledsen, frustrerad och sa att han inte ville leva längre. Oerhört svårt att förhålla sig till detta som förälder, men det var så han utryckte det i sin förtvivlan. Vårt tredje barn har Downs syndrom och hon gick då på mellanstadiet. Det var vår dotter med Downs syndrom som vi tänkte på i första hand när vi funderade på att dra in barnen i detta, eftersom hon, som många med Downs syndrom, har en underfunktion på sin sköldkörtel, hypotyreos (den variant som brukar kallas Hasimotos fann vi ut av långt senare) från födseln. I starten på hennes liv 2008 fanns aldrig några råd eller tankar kring mat i kommunikationen med vården, utom levaxin som var det enda som kom på tal. Jag har svårt för att föreställa mig att det är annorlunda idag.

Vi hade diskussionen och vi var hela familjen eniga. Vi kör! Vår tonåring kände själv ingen större skillnad förutom att finnar och andedräkt blev betydligt bättre. Däremot märkte vi föräldrar snabbt att han blev vänlig och kunde behålla glimten i ögat i vårt snack utan att alls bli sarkastisk.

Vår flicka med sin extra kromosom på kromosompar 21, som Downs syndrom innebär, fick glimrande resultat med fokus och uthållighet som vi aldrig sett maken till och vi upplevde att hennes minne blev mycket bättre. Helt plötsligt tog hon spontant upp olika spännande samtalsämnen och orkade ta plats på ett nytt sätt. Hon som aldrig hade orkat föra längre samtal där hon varit tvungen att tänka efter.

På vår minsta lille påg gav de resultat vilket kanske var viktigast just då. Han kunde helt plötsligt, hur mycket han än försökte, inte komma till den där inre ilskan och frustrationen som han hamnade i tidigare. Han är lika insulinkänslig som sin pappa och eftersom hans blodsocker nu var jämt hade vi helt plötsligt en liten grabb som var i harmoni. För oss var detta helt obetalbart och plötsligt fullständigt otänkbart att välja en annan väg.

Kost vid Downs syndrom

I familjen fick alltså alla olika resultat beroende på individ och vi kom snabbt fram till att det inte fanns mer än praktiska nackdelar som skulle justeras. Den äldsta och yngsta av barnen klarar naturligtvis själva att plocka ut och bort olämplig mat men vår flicka med extra kromosom har en framtid där hon kommer att vara beroende av andras ”goda vilja” i alla sammanhang och inte helt osannolikt, på låt oss säga, ett gruppboende garanterad risk för att kosten består av falukorv, makaroner, potatismos, kanelbullar och lite chips till helgen. Det är ju så normen ser ut, dessvärre.

Vi föräldrar kunde därför snabbt konstatera att vi behövde någon form av läkarintyg för att hon skulle få tillgång till rätt kost och den näring som gjorde att hon blev så mycket mer skärpt, snabb och pigg. Den inflammationsdämpande kosten gav henne initiativet kring nya samtalsämnen runt matbordet. Hon som tidigare hade rasat fullständigt innan lunch i skolan höll plötsligt ut långa dagar med mycket intryck utan större problem. Den hälsosamma nya maten gav henne en fungerande mage, en mage som tidigare ärligt talat, fungerade uselt. Vi hade tidigare stoppat i henne diverse märkliga produkter för att skapa flow i magen, glatt påhejade av vården. Vi hade smort in henne med krämer som varit mer eller mindre kladdiga och berikade med kortison och vi hade kört mil med rullstol eftersom hon inte hade styrka, energi och överskott till att hänga med oss andra ens på minsta promenad. Vi försökte med läkaren på vårdcentralen, men eftersom dottern inte har ”genen” för celiaki eller någon annan påvisad allergi var det tvärstopp. Inget läkarintyg.

Efter mycket lurande och tankeverksamhet så kom vi föräldrar fram till att vi behövde någon form av bevis som inte bara visade resultatet som vi märkte och såg i vår familjevardag. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att kontakta en funktionsmedicinsk läkare som tänker orsak i stället för på att bota symtom.

Hos den nya läkaren skulle det tas blodprov som var så ”brett” att det visade på hennes reaktion på i princip all mat. Grejen var bara att vår dotters största problem redan var åtgärdade med hjälp av den nya matrutinen vid det här laget, så vi blev tvungna att provocera henne med tex vetemjöl under några veckor för att få hennes system att reagera. Proverna togs och så småningom fick vi svar på att hon har en hel del överkänslighet mot bland annat glutenprotein, mjölkprotein, ägg för att bara nämna något. Även om vi sanerat kosten helt som vi trodde innan, så använde vi fortfarande ägg och mejeriprodukter såsom grädde och smör. När vi väl tagit bort även detta försvann de hudproblem som var kvar i princip helt. Vi justerade det sista och idag äter hon kost som liknar paleo, om vi ska sätta etikett på det. Hon är piggare och gladare än någonsin plus att vi har läkarintyg på vilken kost hon behöver för att må som bäst. Vi gör vad vi kan för att alla ska få så god och näringstät mat som möjligt och det går faktiskt galant.

Praktiska tips för kostförändring

Så här lever vi nu och ungefär en dag i månaden äter vi ”som folk”. Vi brukar då kombinera det med en födelsedag eller något annat. Att äta ”som folk” kan innebära mackor till frukost, pasta till lunch och något med pommesfrites eller kanske ris till middag. På detta sätt kan vi föräldrar så fort det blir tal om den gamla typen av mat hänvisa till att det var ett superförslag till nästa tillfälle vi unnar oss att äta ”som folk”. Detta godtas utan problem. Fler tillfällen tar vi oss inte att göra undantag eftersom det inte finns någon anledning. Vi föredrar alla den mat som vi äter till vardags och upplever att den ger något helt annat när det kommer till mättnad och balans. Vi tycker att det är som en befrielse att få gå tillbaka till den nya kosten efter ”fuskdagen”, och visst, kul när nästa ”fuskdag” kommer men det är inte hysteriskt.

Här är några punkter att fundera över.

• Ta ställning och välj.

Vi har själva valt att inte betrakta detta som svårt. Jag tror nämligen att detta är ett val ochställningstagande man måste ta. Det var så, att när vi såg skillnaden på alla familjemedlemmars mående fanns det ingen väg tillbaka. Vi ser det helt enkelt inte som något alternativ.

• Våga vara kontroversiell, för din egen och familjens skull.

Vi vet, och har naturligtvis märkt av att det är djupt provocerande att ändra kosthållning, men vi är vana vid att vara kontroversiella och många kanske har en annan mening om våra val.  Det finns ärligt talat ingen som tackar oss om vi låter bli. Varför krånglar vi nu till det så här? Jo, de resultat som vi märkt på koständringen har varit helt förbluffande och vi känner att detta är något vi måste göra för barnen och inte minst för vår dotter. Hon har svårt med inlärning, har hypotyreos vilket innebär att hon har brist på sköldkörtelhormon samt att inom hennes ”kategori” är det mycket vanligt med övervikt, ja tom svår övervikt och fetma.

• Tänk näringstäthet och handla och laga mat utifrån kroppens behov i stället för ditt sug.

Vi vill att den mat vi gör ska vara av bra kvalitet, gjord från grunden i största möjligaste mån, vara näringstät och god. Ett litet aber i detta är inälvsmat. Inälvsmat är svårt att sälja in, men det är förbaskat nyttigt så därför brukar vi i all hemlighet köra tex lever i matberedaren till en flytande smet för att sedan steka den under omrörning så att den blir grynig och finfördelad. Detta blandar vi sedan upp med all köttfärs. Simsalabim så har du plötsligt fått med och lurat in betydligt fler näringsämnen och mineraler än vad du skulle fått i dina standard köttbullar.

• Servera maten med övertygelse.

En annan sak som faktiskt har fallit på plats av sig själv är grönsaksintaget. Det var helt ok tidigare men om du som matlagare helt plötsligt tar bort pasta, bröd och ris så måste du naturligtvis fylla på med grönsaker och visst, vissa dagar blir det ganska fantasilöst med blomkål, broccoli och vitkål, men ärligt talat, det är ju fantasilöst med pasta, ris också så vad är den stora skillnaden? Jag tror attmindsettet här är hela grejen och jag vill också understryka att om man som förälder tvekar och skickar signaler som att, oj, detta tycker ni säkert inte om, så blir detta helt plötsligt en sanning. Mat måste serveras med övertygelse för har man inte den själv, kan man inte sälja ”konserverad gröt”.

• Du behöver inte vara pretentiös.

Vi lagar mycket mat men det tar inte direkt mer tid än tidigare. Maten är enkel, lättkomponerad och god. Vill man göra något större av maten är det bara fantasin som sätter gränser och recept som är bra finns det massor av. Men uppriktigt sagt: du behöver inte vara pretentiös

• Minska matsvinnet.

En annan stor fördel som vi märkt att är att vårt matsvinn är i princip noll.  Anledningen till detta är att vi serverar rester till frukost. Det låter kanske inget vidare men det är jättegott om inte godare än dagen innan. Ibland blir den värmd ibland inte. Om jag tänker på förr och den maten vi slängde då så bestod den av gamla grönsaker som vi aldrig åt av och, tro det eller ej, gammal pasta, ris och bröd. Nu äter vi inte det sistnämnda och grönsaker äts i tid och otid eftersom det blivit en så stor och självklar del av våra måltider.

• Alla måste vara med på tåget.

Förändring kan inte genomföras om inte alla är med på tåget. De vuxna måste vara eniga i beslutet för att hjälpas åt med hela kostomläggningen.

Skillnaden med maten har för barnens och inte minst vår dotters funktion, välbefinnande och harmoni varit som natt och dag och det har märkts tydligt att mönstret är brutet. Det är inte synd om barnen för att de inte får äta socker, bröd, ris och pasta varje dag, men däremot blir det synd om barnen om vi inte ger dem möjlighet och förutsättningar att vara och leva sitt bästa jag. Har vi tur blir detta deras norm och i framtiden väljer mat som de vet att de mår bra av. 

Jäpp, det händer som sagt att vi ”fuskar” men det är dels planerat och det är ganska sällan och då har vi tid och är beredda på ”baksmällan”, för bakis det lovar jag att barnen blir och det förtjänar de inte att uppleva varje vecka.

Det jag har tänkt mycket på är varför detta hur man väljer att äta kan vara så oerhört provocerande. Socker är så heligt och som förälder är man djupt ”orättvis” och elak mot sina barn eftersom det tycks vara en mänsklig rättighet att tugga kanelbullar och snask. Det jag känner är att nu, nu är vi som familj tillbaka till rimligheten. Vi ansåg oss äta väldigt bra innan, men när vi tänker tillbaka var det ju heltokigt.

//Johanna Olsson

Blogg och recept hittar ni här https://www.focuson.se/