Man har länge pratat om det goda kolesterolet HDL, och det onda kolesterolet LDL (egentligen inte själva kolesterolet, utan transportörerna av kolesterol i kroppen). Inte så bra benämningar, eftersom båda är livsnödvändiga – det "onda" kolesterolet är till och med en kroppsegen antioxidant.
Med en bra kost, med en relativt hög andel protein och fett, begränsad på "nya" kolhydrater, så blir LDL-partiklarna stora, fluffiga och "goda". Med en sämre kost, med en för stor andel kolhydrater så blir LDL-partiklarna små och klibbiga. Dessa små stickiga LDL-partiklarna är de verkligt farliga. Länken längre ner i inlägget beskriver forskning på detta kopplat till hjärt- och kärlsjukdom och hur diabetiker lättare drabbas av klibbiga LDL-partiklar genom så kallad "glycation" (försockring/ maillardreaktion). Det är ett högt blodsocker som orsakar glycation, dvs typiskt för typ 2-diabetiker. De stickiga LDL-partiklarna kan lätt fastna i kärlväggar och har man redan höga inflammationsnivåer (t.ex. pga högt blodsocker och blodinsulin) så kan detta lätt leda till åderförkalkning och påföljande hjärtkomplikationer.
Vanliga kolesterolmätningar visar dock inte detta problem. Eftersom de stora goda LDL-partiklarna tar större plats ger de ett större utslag i LDL-mätningar. Det enda mått som ger en fingervisning om hur mycket verkligt farliga, klibbiga LDL-partiklar man har i blodet är Apo-kvoten. Varje LDL innehåller ett protein kallat apolipoprotein B och varje HDL innehåller ett protein vid namn apolipoprotein A1. Man kan mäta mängden av dessa och därmed få veta antalet LDL-partiklar. På så sätt får man en bättre indikation på hur mycket små klibbiga LDL man har i blodet. Det vanligaste provet kallas för ApoB/ApoA1, eller apokvot.
http://www.sciencedaily.com/releases/2011/05/110526204953.htm
[…] Nästan lika populärt var inlägget om det verkligt farliga kolesterolet https://4health.se/det-farliga-kolesterolet […]