Har ju lite tema "stressa ner" här i sommar med allt från yoga till inlägg om andningsövningar och nervsystemet, om stressande stimuli 
som kakao etc. Nu tänkte jag komma in på en annan viktig faktor för hur stressade vi är, nämligen självkänslan!
Självkänsla
Först får vi definiera ordet självkänsla. Många blandar ihop det med självförtroende. Men självförtroende är tilltro till min förmåga att prestera, dvs jag vet att jag klarar av saker. Självkänsla är däremot medvetenhet om min personlighets värde, dvs. jag duger och är bra som jag är (oberoende av vad andra kan och oberoende av vad jag presterar).
Det här betyder att om jag har hög självkänsla så behöver jag inte bevisa saker för någon annan, utan gör saker av egen vilja. Jag kan vara lycklig och nöjd oberoende av andra, jag vet att jag duger som jag är (och det är då lättare att tycka att andra duger som de är), jag styrs inte av oro (t.ex. för vad andra tycker) och jag kan ta emot beröm eftersom jag känner mig värd den (men beröm blir mindre viktigt för mig).
Om jag har låg självkänsla så jämför jag mig alltid med andra, dvs. även om jag t.ex. oftast tycker att jag är ganska bra på att hålla tal så tycker jag att jag är mycket sämre om det i sällskapet skulle sitta någon som är riktigt duktig på att hålla tal. Jag blir också lätt avundsjuk, letar fel på andra, är självcentrerad och självupptagen (tror att allt har med mig att göra), är rädd att någon ska tycka illa om mig, är prestationsinriktad (eftersom jag tror att mitt värde definieras av vad jag presterar). Jag berättigar dessutom mitt beteende med lögner ibland när jag inte lever som jag tycker att man ska.
Varför beror då din stressnivå på din självkänsla?
Förutom den yttre stressen som kan bero på att du har mycket att göra och att andra har krav på vad du ska prestera så upplever man en inre stress. Den inre mentala stressen beror på dina egna förväntningar och krav på dig själv. T.ex. om du ska hålla ett tal så skapar det stress om du har som ambition att det måste bli jättebra/bäst. Har du en låg självkänsla så känner du ofta att du måste vara bäst, du jämför dig med andra istället för att vara nöjd med att göra bra utifrån dina förutsättningar. Om du har en stark självkänsla behöver du inte pressa dig själv för att känna dig nöjd med dig själv. En hög självkänsla gör att du inte tolkar situationer som om du bär skulden och måste ta åt dig personligen om saker inte går som du tänkt.
Med låg självkänsla är det lätt att bli perfektionist. Då upplever man oftast stress och en känsla av otillräcklighet.
Hur höjer man självkänslan?
Jo det handlar först och främst om att visa mig själv samma kärlek och respekt som andra personer jag älskar. Om dina barn eller din man/fru etc råkar prestera dåligt på jobbet, på ett prov i skolan eller dyl. så älskar du dem sannolikt lika mycket ändå. Du börjar troligtvis inte med att skälla ut dem, utan berömmer dem för det som gick bra, tröstar dem etc. Behandla dig själv med samma respekt och var inte så hård mot dig själv.
Det handlar också om att öva på att bekräfta mig själv. Både tänka tankar och säga högt att jag duger som jag är, att jag är värdefull, en god människa etc. Ett välbeprövat knep är att skriva en så kallad "bra-bok" där jag varje dag sammanfattar vad som varit bra med mig idag. T.ex. att jag varit omtänksam, modig el dyl. Läs gärna boken "Självkänsla nu" av Mia Törnblom om du vill lära dig mer om hur du övar upp sin självkänsla.
I mitt fall var det nog flera faktorer som bidrog till stressen – mentala, och fysiska (kost, sömn och träning). Har nu sannolikt en binjureutmattning.
Grundproblemet är ändå att jag inte älskat mig själv villkorslöst. Att verkligen göra det VILLKORSLÖST är få förunnat. Vem vill inte vara duktig (i egna och andras ögon), rik, smart, stark, smal, snygg och omtyckt av andra? Om man inte kan älska sig själv villkorslöst så har man dessutom också svårt att acceptera andra precis som de är…
Det var först när jag började läsa boken “Real Love” som poletten trillade ner på allvar. Spana in http://www.reallove.com/
Hej Erik! Vilken bra kommentar. Jag såg att det fanns podcasts på länken du rekommenderar, ska lyssna på någon av dem.
Här sitter jag och känner mig aningens träffad. Vilket bra inlägg!
Hela mitt liv, eller ja större delen av mitt liv har jag försökt vara som andra, hjälpa andra, bete mig som andra förväntar sig osv. Mitt i allt har jag inte vetat vem jag är. Jag släppte allt i maj månad. Jag bestämde mig för att det är jag som är viktig och att jag minsann också får ta plats. Jag duger som jag är och passar det inte: fine.
Jag har fått upp ögonen och respekterar andra så mycket mycket mer. Jag ser det positiva i skitsakerna som förut kunde vara stora irritationsmoment. Jag värderar andra människors åsikter, synpunkter och tankar väldigt högt. Vi behöver inte tycka samma men det är inte heller vad jag strävar efter. Liktyckande gör inte att man kommer någonstans och ur diskussioner kommer mycket lärdom. Jag tycker det är underbart på många olika sätt. Jag önskar bara att fler kunde få känna samma sak, balansen, välmåendet, glädjen.
Många i min bekantskap menar att de inte är stressade. Ibland kanske men inte jämt. Sen börjar vi prata och tanke efter tanke välls ur munnen men inte är de stressade. Nej då. Mitt forna jag hade tagit på mig problemet och gjort det till mitt. Nu kan jag lyssna, ge ev. råd men släppa. Det tog lång tid att fatta. Nu är jag där, äntligen 🙂
Vad härligt att höra Helene! Har du något tips på hur du gjorde för att ändra din situation? Dvs, bestämde du dig bara eller hade du något knep eller verktyg som hjälpte dig?
Fortsätt njut av livet och av att vara du! 🙂
“Jag blir också lätt avundsjuk, letar fel på andra, är självcentrerad och självupptagen (tror att allt har med mig att göra)”,” är prestationsinriktad (eftersom jag tror att mitt värde definieras av vad jag presterar). Jag berättigar dessutom mitt beteende med lögner ibland när jag inte lever som jag tycker att man ska.”
Det där håller jag inte med om överhuvudtaget. Snacka om generalisering!
Jag har själv Borderline, så jag vet hur dålig självkänsla funkar, och har gått DBT mot det.
Det enda som hjälper är mindfulness. Kan du märka dina egna nedvärderande tankar kan du stoppa dem.
så bra att det fungerat för dig!