Hjärnan är verkligen ett fantastiskt organ som styr det mesta i kroppen och ger oss förmågan att lösa komplexa problem. Bakom allt detta ligger olika grupper av celler, som ständigt kommunicerar med varandra. Dessa celler skickar uppdateringar till varandra om tillståndet för kroppsdelar, miljön mm.
I ett försök att förstå hur hjärnan fungerar har neurovetenskaplig forskning historiskt fokuserat på neuronerna, nervcellerna, med antagandet att dessa var de viktigaste cellerna i hjärnan. Nyare studier har dock visat att andra hjärnceller, såsom gilacellerna (bl.a. astrocyter och oligodendrocyter) är lika viktiga.
Gliaceller är en grupp av olika celltyper i nervsystemet. Det finns ungefär 1 000 miljarder gliaceller i människans nervsystem, vilket är tio gånger fler än antalet neuroner, som är den näst största gruppen av celler i nervsystemet.
Olika typer av gliaceller är:
Ependymala celler: en typ av epitel som utgör ytan in mot hjärnans hålrum (ventrikelsystemet). De fungerar också som stamceller, vilket innebär att de kan dela sig och därmed skapa nya nerv- och gliaceller.
Astrocyter: stjärnformade till utseendet och är till antalet många gånger fler än antalet neuroner. Forskning antyder att dessa celler inte enbart har en stödjande funktion åt neuron, utan även är involverade vid läkning av skador i hjärnan. Astrocyter ingår även som en del i blod-hjärn-barriären där de “tätar” kapillärväggen, så att kemiska substanser i blodet inte okontrollerat ska kunna påverka nervcellerna.
Mikroglia: Till skillnad från andra gliaceller och nervceller är mikroglia av mesodermalt ursprung och har en fagocyterande funktion, och avlägsnar bland annat resterna av döda nervceller och andra gliaceller. De spelar sannolikt också en viktig roll vid inflammatoriska processer i hjärnan.
Oligodendrocyter: Bildar myelin i hjärnan och ryggmärgen. Till skillnad mot de myelinbildande cellerna i perifera nervsystemet kan en oligodendrocyt producera myelin åt mer än en nervcell. Sjukdomen Multipel skleros påverkar oligodendrocyternas förmåga att producera myelin.
Schwannceller: gilaceller som producerar myelin. De är anslutna till, avgränsar och omger axonerna i perifera nervsystemet från närliggande bindväv.
Müllerceller: Gliaceller i retina (näthinna) utgörs av, tillsammans med astrocyter, Müllerceller. Müllerceller omger och kontaktar i stort sett alla neuron i näthinnan, och är därför viktiga i att hålla neuronen levande och funktionsdugliga.
Glia (glial) härstammar från det grekiska ordet för lim (engelskans glue), och betraktades som “klister i nervsystemet”. Omkring varje neuron håller gliacellerna neuronen på plats, de tillhandahåller näringsämnen till neuronerna, isolerar neuronerna från varandra, och tar också bort patogener och avfall från neuronerna.
Gliaceller är nyckeln till det som nu kallas “glymphatic system”, det glymfatiska systemet (lyssna gärna på podcastavsnitten med Anders Lönedal för att lära dig mer om både lymf- och glymfsystemet). Det glymfatiska systemet är ett avfallshanteringssystem som hjälper till att eliminera proteiner och metaboliter från centrala nervsystemet. Det hjälper till med reglering av Amyloid-P (Aβ) nivåer i hjärnan. Sömn är kritisk för hälsan hos det glymfatiska systemet.
Dessutom spelar gliaceller en roll i fysiologiska processer som andning.
Astrocyter, de stjärnformade gliacellerna, har också visat sig reagera på syra i blodet. Till exempel, i en studie, när råttor inhalerade överskott av koldioxid, upptäckte astrocyterna i hjärnstammen detta och råttorna andades djupare för att få mer syre. Astrocyter är också nära associerade med cerebrala blodkärl och anses ha förmåga att hantera och reglera blodtillförseln.
Även om glialceller, såsom astrocyter och oligodendrocyter, tidigare har betraktats bara som stödceller till neuronerna, vet vi nu att dessa celler deltar aktivt i komplexa hjärnprocesser och är oumbärliga för hjärnans funktion.
Astrocyter är också viktiga för lärande och minne. Enligt en nyligen publicerad studie är dessa stjärnformade astrocyter faktiskt superstjärnor som spelar en viktig roll i förmågan att lära och behålla minnen. Astrocyter producerar ett protein som är känt som ephrin-B1, och över- eller underproduktion av detta protein har visat sig ha ett förhållande med minnet. Mycket ephrin-B1 försämrar signifikant förmågan att behålla minnet, vilket är fallet i neurodegenerativa störningar som Alzheimers sjukdom.
I en annan studie, som använde ett mer indirekt förhållningssätt för att undersöka astrocytters roll vid inlärning och minnesretention, fann upphovsmännen att den metaboliska kopplingen som finns mellan astrocyter och neuroner spelar en oumbärlig roll i lärande och minne.
Hjärnan är som vi vet plastisk, vilket innebär att det ständigt förändras när fler synapser bildas, vilket gör att vi kan lära oss nya saker. Men medan denna förmåga tillskrivits neuronerna, spelar astrocyter också en viktig roll. Astrocyter är invecklat kopplade till synapser, som är kommunikationsmediet mellan neuroner. Astrocyter deltar i dessa “konversationer” mellan neuronerna genom att släppa sina egna neurotransmittorer (signalsubstanser), som kan verka på neuroner vid en viss synaps. Detta innebär att de kan ändra konversationen mellan neuroner om det behövs. Detta har en direkt inverkan på hjärnplasticitet.
Astrocyter och andra gliaceller utgör alltså mer än bara stöd för neuronerna; de är av avgörande betydelse för hjärnhälsan. Vissa menar också att det finns en länk mellan förändrad astrocytfunktion och Alzheimers sjukdom.
Läs mer om hjärnan: https://4health.se/?s=hjärnan
Lämna ett svar