I vissa sammanhang märks det att man kanske inte riktigt har samma referensramar som alla andra. Som nu i julhelgen när Elliot (min son, nyss fyllda 4 år) får en julklapp från sin kusin. Julklappen innehåller någon form av gummiunderlägg för bordet. Elliot utbrister “Åhhh! En yogamatta!!” lägger den på golvet och hoppar förtjust upp på den 🙂 Älskade unge!
Vid middagen på julafton ser jag att Elliot börjar bli mätt och undrar om han vill att jag ska äta upp hans broccoli. “Men mamma” skrattar han, “det heter brysselkål”, säger han alldeles korrekt. Och förresten fick jag inte äta hans brysselkål 🙂
Lämna ett svar