En ny studie förklarar hur vår kropp reagerar på känslan av att vara ensam.
Enligt tidigare forskning är ensamhet en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning. Upplevd social isolering, dvs ensamhet, är kopplad till ökad risk för kroniska sjukdomar och dödlighet. Tidigare forskning indikerar att ökad inflammation och nedreglering av antivirala gener kan vara några av orsakerna bakom detta.
Ofrivillig ensamhet påverkar hälsan ända ner på cellnivå. Det visar sig att vår kropp reagerar ungefär på samma sätt på ensamhet som när den är utsatt för fara. Nivåerna av stresshormon ökar samtidigt som kroppens immunförsvar blir sämre på att hantera bakterie- och virusinfektioner.
På sikt leder det till sämre hälsa och även isolering menar forskarna bakom den nya studien.
I den nya studien har forskarna dels studerat vita blodkroppar, dvs celler involverade i att skydda kroppen mot bakterie- och virusinfektioner, och dels effekterna av ensamhet på våra gener. Försöket gjordes både på människor och på en typ av apor vars sociala beteenden liknar människans.
Hos både människor och apor satte känslan av ensamhet igång en “fight or flight”-reaktion, en signal om fara. Det sympatiska nervsystemet uppreglades, nivåerna av stresshormonet noradrenalin ökade och produktionen av vita blodkroppar påverkades, samtidigt som kroppens respons på infektion försämrades.
Man undersökte det som kallas för CTRA. CTRA, conserved transcriptional response to adversity, handlar om att när vi möter motgångar och stressas så påverkas våra gener på ett negativt sätt. Det handlar alltså om hur våra gener uttrycker sig i tider av motgång. Upplevd ensamhet är en sorts motgång. CTRA karaktäriseras särskilt av uppreglering av gener kopplade till inflammation. I den aktuella studien så visade man också på just en uppreglering av CTRA. Och det är faktiskt visat att CTRA både är en följd av upplevd ensamhet, men även kan föregå den upplevda ensamheten. Genuttryck i form av CTRA kan alltså både öka den upplevda ensamheten, och bidra till risken för sjukdomar relaterade till just ensamhet.
När man utsatte aporna för ett smittsamt virus kunde man se att effekten av upplevd ensamhet var att motståndskraften mot virus minskade och de blev helt enkelt sjuka.
Historiskt sett har gemenskap varit en av människans framgångsfaktorer, medan ofrivillig ensamhet har inneburit konkret livsfara eftersom den ensamma individen kunde förvänta sig anfall på savannen, av rovdjur eller fiender. Det gällde att antingen fly tillbaka till gruppens gemenskap, eller stanna kvar för att slåss mot fienden, vilket alltså kan vara förklaringen på att kroppen förbereder sig för detta när vi upplever ensamhet.
http://www.pnas.org/content/early/2015/11/18/1514249112
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-ar-farligt-for-halsan
Lämna ett svar