Jag har egentligen inte så mycket erfarenhet av barn, min egen son är ju bara 9 månader, och mina klienter är vuxna. Men (!) jag har en herrans massa erfarenhet av vuxna vars relation till mat startade som barn. Här kommer därför mina bästa råd till föräldrar gällande kost och barn:
- Föregå med gott exempel
Det hjälper inte att säga till sina barn vad dom ska eller inte ska äta, om man själv samtidigt sitter med en påse chips i soffan. Ha inte läsk och godis hemma och ät som du vill att ditt barn ska äta. Jag vet barn som är 12 år som aldrig druckit läsk eftersom aldrig föräldrarna gjort det eller haft det hemma. - Koppla inte mat till känslor
Ska man få glass när man är sjuk, tårta när det firas, godis när det ska mysas, kaka som tröst när man är ledsen osv? Detta är alltid (!!) grunden i ett matberoende av min erfarenhet. Alla som är sockerberoende har starka känslomässiga relationer till sötsaker - Ge inte mjöl och socker och fabrikat
Tids nog fås detta på kalas och förskolan, men det är inte särskilt svårt att åtminstone låta bli hemma. Ha riktig mat/rena råvaror hemma. Om barnet väl ska ha något godisaktigt när det är så gammalt att det börjar förstå att “alla andra” får det så låt barnet baka det själv med din hjälp i så fall. Då får barnet både lära sig “var det kommer ifrån” och man får kontroll över mängden socker etc
Lycka till! 🙂
Det var mycket bra råd och väldigt intressant det där med att du upplever att de flesta som har matberoende har kopplingar mellan mat och tröst!
Jag har två barn (nu 8 och 9 år), och vår filosofi kring våra barn och mat har varit att det ska vara naturligt att äta för att man är hungrig, för ett barn är det lika naturligt som att andas. Du ber inte ett barn andas mer, lika lite ska du tvinga ditt barn att äta mer, lita på att ditt barn (om det har normal vikt och är friskt), VET hur hungrigt det är. Jag vet sällan hur hungrig min man är när han sätter sig vid matbordet, och det är faktiskt så med ditt barn också, du vet inte! Vissa dagar har barnet behov av mer mat, vissa mindre. När våra barn vill lämna matbordet (oavsett hur mycket de ätit), frågar vi om de är mätta, är det det, så fine, bra då är de det, även om de bara åt en köttbulle. Nästa dag är de kanske hungriga för det var dålig mat till lunch, de har spelat fotboll hela eftermiddagen osv, då äter de plötsligt 10 köttbullar (eller 20…).
Lita på ditt barn, servera riktig mat lagad från grunden och låt dem äta sig mätta, stirra dig inte blind på hur mycket det råkar vara just den måltiden.
Jag upplever att det faktiskt fungerat bra hos oss, vi har välväxta barn och vi har en väldigt trevlig matsituation hemma. Inget tjafs om mat!
Hej Lotta! Det var ett bra råd som jag glömde skriva om. Jag håller nämligen helt med! Bästa sättet att förstöra den naturliga aptit-/mättnadsregleringen är att tvinga i barnet mat när det är mätt.
Däremot är det så att ögonen vill mer, så om barnet får lägga upp själv så blir det sannolikt så mycket att det inte orkar äta upp. Då är det ingen bra idé att tvinga barnet att äta upp. Bättre då att lägga upp mindre portioner och ta en gång till.
Tack för din kommentar!