Funkar det att äta mindre och träna mer? De flesta som försökt säger nej, inte i längden. Det man går ner i vikt lägger man på sig igen (och kanske lite till). Dessutom blir det svårare att gå ner i vikt “nästa gång”.
Men, säger en del, kolla deltagarna i Biggest Loser – vilka success stories! Ja, visst är det enastående bedrifter, men håller det i längden? Nej, inte enligt de forskare som nu undersökt deltagarna från säsong åtta, dvs under sex år efter programmet. Nästan alla har gått upp massor i vikt igen, och flera väger mer än de gjorde före de deltog i programmet. Bara en enda deltagare som studerats väger mindre idag än han gjorde när programmet slutade för sex år sen (en av dem som tappade minst i vikt under programmets gång)
Forskarna konstaterar att deltagarna hade en normal ämnesomsättning när programmet började, men efteråt hade ämnesomsättningen minskat radikalt. Kropparna hade gått in i ett stadium av svält. De förbrände helt enkelt inte tillräckligt mycket för att bibehålla sin nya “smala” vikt.
Detta i sig var inte någon överraskning, men det viktiga i studien var det faktum att ämnesomsättningen inte återhämtade sig med åren efter denna hårda svältkur. Deltagarna fortsatte att ha låg ämnesomsättning. Det verkar alltså som att varje gång du bantar så sänker du din ämnesomsättning mer eller mindre permanent. Jag tror inte att detta kommer som någon överraskning för många av de (oftast kvinnor) som jag träffar och som har svårt att gå ner i vikt efter många försök på olika dieter.
“As long as you are below your initial weight, your body is going to try to get you back.” konkluderar forskarna
Men det var inte bara ämnesomsättningen i sig som sjönk, en nyckel var nämligen hormonet leptin (läs mer om leptin genom att söka efter leptin här på sidan https://4health.se/?s=leptin). Efter programmet hade mättnadshormonet leptin rasat i botten, vilket gjorde att deltagarna upplevde konstant hunger och cravings, de hade svårt att bli mätta. Efter programmet hade de nästan obefintliga nivåer av leptin. Med tiden (och med viktuppgång) ökade leptinet, men bara till nivåer som motsvarade hälften av de leptinnivåer deltagarna hade när de startade sin Biggest Loser-resa. Och inte bara leptinet, utan även nivåer av andra mättnadshormoner sjönk hos deltagarna.
Resultat ur studien (RMR är ämnesomsättningen):
“Weight loss at the end of the competition was (mean ± SD) 58.3 ± 24.9 kg (P < 0.0001), and RMR decreased by 610 ± 483 kcal/day (P = 0.0004). After 6 years, 41.0 ± 31.3 kg of the lost weight was regained (P = 0.0002), while RMR was 704 ± 427 kcal/day below baseline (P < 0.0001) and metabolic adaptation was −499 ± 207 kcal/day (P < 0.0001)
Några citat ur den amerikanska artikeln:
“When the show began, the contestants, though hugely overweight, had normal metabolisms for their size, meaning they were burning a normal number of calories for people of their weight. When it ended, their metabolisms had slowed radically and their bodies were not burning enough calories to maintain their thinner sizes.”
“What shocked the researchers was what happened next: As the years went by and the numbers on the scale climbed, the contestants’ metabolisms did not recover. They became even slower, and the pounds kept piling on. It was as if their bodies were intensifying their effort to pull the contestants back to their original weight.”
“Slower metabolisms were not the only reason the contestants regained weight, though. They constantly battled hunger, cravings and binges. The investigators found at least one reason: plummeting levels of leptin. The contestants started out with normal levels of leptin. By the season’s finale, they had almost no leptin at all, which would have made them ravenous all the time. As their weight returned, their leptin levels drifted up again, but only to about half of what they had been when the season began, the researchers found, thus helping to explain their urges to eat.”
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/oby.21538/full
http://www.nytimes.com/2016/05/02/health/biggest-loser-weight-loss.html?ref=health
Även Ann Fernholm har skrivit om detta här.
Senaste kommentarer