microbiome

Jag tänkte avsluta “föda utan rädsla”-serien med ett inlägg om min egen förlossningsupplevelse. För er som missat serien – även om ni inte är gravida – så kan det vara intressant att läsa de första delarna eftersom det till stor del handlar om kroppens stressmekanism och om hur kroppen har vissa funktioner som kan underlättas eller hindras av våra mer avancerade delar av hjärnan.

Du hittar del 1 här: https://4health.se/foda-utan-radsla-del-1
Sök på sidan eller bläddra framåt därifrån så hittar du övriga delar.

Nu till min egen upplevelse. Jag (och Chrille, pappan till mitt barn) beslutade mig innan förlossningen för att ta hjälp av en så kallad doula, dvs en person som arbetar som förlossningsstöd. Vi använde oss av en fantastisk kvinna som själv fött 6 barn, är utbildad doula och har medverkat vid ett antal förlossningar. Egentligen är en doula helt enkelt en andra stödperson/medföljare förutom partnern. Det kändes skönt att ha någon med sig med erfarenhet och som kunde bibehålla lugn och trygghet om inte jag och Chrille skulle lyckas med det. Vi fick också en hel del bra tips under de två möten vi hade med henne innan förlossningen.

Och så här i efterhand så måste jag säga: föd aldrig utan två stycken stödpersoner!! Jag hade aldrig klarat mig så bra och utan någon som helst bedövning (förutom en TENS, dvs elektriska impulser som man kan sätta i ryggslutet för att motverka smärta. Hjälper bäst mot de lindrigare värkarna i början av förlossningen). Du behöver inte anlita en doula, men ta hjälp av två personer som du förbereder dig med. Prata om och öva hur de kan stötta med massage, andning etc. En förlossning är ofta en lång procedur, men som födande vill du aldrig bli lämnad ensam ens för ett litet toalettbesök. Dessutom, när värkarna fick kraft så var det helt nödvändigt för mig att en av dem tryckte hårt på höfter/ryggslut och den andre såg till att jag slappnade av i axlar etc och andades. Utan detta hade jag behövt bedövning. Nu blev det istället en helt naturlig förlossning. Barnmorskorna som var involverade sa i efterhand att “wow, önskar att alla förlossningar kunde bli så här fina och naturliga trots sjukhusmiljön”.

Det hela började måndagen den 28:e, fyra dagar efter beräknat förlossningsdatum. Jag hade haft mycket sammandragningar i flera veckor och en hel del förvärkar i form av molvärk i ryggslutet. Jag märkte att det började sippra vatten, dvs att vattnet hade gått. När jag ringde in till förlossningen senare på dagen så ville de att jag skulle åka in för kontroll av bebisens hjärtljud etc. En vattenavgång utan förlossning innebär vissa risker, så man kollar om bebisen mår bra och inte är stressad. In i stormen Simon alltså med trädgrenar flygande runt bilen och sen hem igen när allt verkade bra med barnet. Pga stormen erbjöds jag att stanna kvar på sjukhuset, men jag var fast besluten om att jag ville sköta merparten av värkarbetet hemma i en trygg, mysig miljö. Dessutom hade jag sovit dåligt natten före och ville försöka få ett par timmars sömn innan värkarna drog igång på riktigt.

Just när vi lyckades komma hem (skyltar blåste ner i taket på bilen och ledningar hängde nedblåsta, så det var ett äventyr i sig) runt kl 20 på kvällen så drog värkarna igång på riktigt. Jag försökte sova ändå – tog en panodil, men styrkan i värkarna ökade. Jag gick ner till vardagsrummet och Chrille fixade med pilatesboll och sacosäck mm så att jag kunde hitta en bra ställning för att kunna andas lugnt genom värkarna. Värkarna var relativt regelbundna. Ca 1 minut långa och 5 minuter mellan värktopparna. Jag hade ätit middag runt 17 (en vanlig lowcarb-middag i form av hjortfärsbiffar med ost och grönsaker). Nu tog jag en bulle/valnötsbröd med ost för att hinna få i mig energi medan jag kunde. Mitt fokus var att bara vara lugn hela tiden. “Jag är alldeles lugn” tänkte jag om och om igen och bara fokuserade på att andas lugnt och slappna av genom värkarna. Efter varje värk suckade jag djupt för att nå extra avslappning i pausen. Jag har ju varit lite förlossningsrädd, men nu hade jag bestämt mig för att vara i nuet och hålla mig lugn. Låta kroppen sköta det. Det var helt ok, smärtan i värkarna var inte så svår att klara av. Särskilt med hjälp av TENS:en som blockerade den något.

Chrille hade sms-kontakt med vår doula hela tiden. Hon kan normalt sett åka hem till en och vara med, men jag tyckte dels att hon inte kunde ge sig ut i stormen, dels att det gick bra själva. Chrille kändes trygg och hjälpte mig att gunga mig igenom några av de jobbigare värkarna.

Jag hann inte vara hemma så länge innan vattnet som sipprade ut började anta en svagt grönaktig ton, ett tecken på att bebisen kan vara stressad och kanske hade bajsat i vattnet. Förlossningen sa till mig att åka in igen. Jag undersöktes igen. Kom in runt kl 1 på natten. Fick CTG som mäter bebisens hjärtljud och mina värkar samtidigt. Jag kände mig lugn. Det var dock jobbigt att ligga still under mätningen och plötsligt blev jag enormt illamående och kräktes upp min valnötsbrödsladdning. Sen var allt ok igen, men barnmorskan konstaterade att värkarbetet såg ut att ta fart snabbt och att det var regelbundet. Vi ringde in vår doula som var på plats på studs, medan barnmorskan tappade upp ett varmt bad till mig.

Kl 02: Nu tog värkarna fart på allvar. De var jobbigare att ta sig igenom, men att sjunka ner i det varma badet lindrade. Doulan tände elektriska värmeljus och släckte ner så att det blev mysigt.  Jag andades lugnt och mellan värkarna kunde jag luta huvudet bakåt i chrilles händer och vila djupt. Hade det varit längre mellan värkarna hade jag kunnat somna.

Det började göra riktigt ont, men vattnet hjälpte. Mina stödpersoner hjälpte mig nu genom att trycka och massera hårt på höfter och i ryggslut samt att dra ner mina axlar genom värkarna. Det gick fortfarande ganska bra och jag litade på kroppen.

Kl 03.30: Vattnet började bli kallt och jag kände att jag ville komma upp och få på mig TENS:en. Nu blev det jobbigt. Jag satt en stund på pilatesboll och kunde luta mig framåt mot sjukhussängen ibland, och bakåt mot chrille ibland. Doulan försåg mig med hemgjord vätskeersättning och nyponsoppa, men plötsligt blev jag illamående igen och kräktes en rejäl omgång.

Jag visste inte riktigt var jag var i förlossningen eftersom de inte vill undersöka i onödan hade när vattnet gått. Dvs för att inte föra upp bakterier, så jag hade ingen aning om hur öppen jag var. Men så här i efterhand så förstår jag att huvudet nog trängt ned en bit och att det var detta som gjorde mig illamående (det finns några spinaetaggar som ska passeras som kan ge illamående).

Nu var klockan runt halv fem på morgonen och det började bli riktigt jobbigt att ta värkarna. Skulle det bli värre visste jag inte om jag skulle klara det utan bedövning av ngt slag. Jag försökte få en gissning från barnmorskorna om var jag var i förloppet och ställde frågor som “om jag skulle vilja ha epidural nu, skulle det vara ok eller för sent?”, trots att jag inte ville ha det (hatar nålar och ingrepp och särskilt läskigt att få i ryggraden). Men jag fick bara svaret att då får vi ta beslutet att undersöka dig.

kl 05: Det blev ännu värre och jag la mig på en madrass på golvet lite lutad mot en saccosäck. Nu kändes det som om jag behövde bajsa. Jag hade hört att det kunde vara ett tecken på att man skulle krysta, men jag trodde inte att jag var där än. Barnmorskan hade ju inte sett särskilt brådskande ut och jag hade inte hållt på så länge. Jag var förstföderska så det skulle ju ta lång tid.

Jag frågade barnmorskan om jag fick krysta. Nu gjorde hon en undersökning och konstaterade att oj, du är faktiskt öppen 10 cm och huvudet har trängt ner en bit. Dock hade jag en liten kant i vägen i förlossningskanalen, men barnmorskan lyckades massera undan den så att huvudet kom över kanten och efter en stund fick jag lov att krysta om jag ville. Men jag väntade på min kropps signaler och höll ut tills jag kände att nu måste jag krysta. På så sätt fick jag max hjälp av värken. Barnmorskan hade läst mitt förlossningsbrev noga och var extremt lyhörd: hon höll varma handdukar mot underlivet (ökar blodflödet och gör vävnad mer elastisk) och när jag fick en fix idé om att hon skulle smörja in mig med olja där nere så ordande hon det (skrattar lite åt mig själv så här i efterhand. Man är extremt bestämd i sina åsikter när man föder barn vill jag lova 🙂 )

Kl 05.40 Barnmorskan bad mig försöka gå på toaletten en stund. I efterhand berättade hon att det kan vara ett bra sätt att komma vidare i utdrivningen – att få lite skjuts i rätt riktning. Det var svårt att flytta sig mellan olika ställningar eftersom det gjorde vansinnigt ont. Allt känns som en dimma när jag tänker tillbaka på det. Jag blev tvungen att gå från en riktigt lugn djupandning till lite mer profylax-aktig andning för att kunna fokusera på något annat än smärtan. Men försökte fokusera på att utandningen skulle vara längre än inandningen för att ändå uppnå maximal avslappning. Jag tror att jag höll på att klämma sönder mina stödpersoner i värkarna i detta skede. Hade inte kontroll över min kropp som bara skakade av all energi.

Jag sätter mig på en u-formad förlossningspall och lutar mig bakåt mot chrille. Krystar aktivt och ganska snart skymtas huvudet på barnet. Men sen händer inte så mycket mer och barnmorskan ber mig testa en ny ställning. Jag lägger mig på sidan i sjukhussängen och får nu hjälp av två (!) underbara barnmorskor.

Mina värkar kommer lite mer sällan nu och barnmorskora börjar diskutera om jag kommer att behöva värkstimulerande dropp. Bebisen klarar dock att stå där i öppningen otroligt bra. Pulsen är fin trots att han står där hopklämd i öppningen. Helt ärligt måste jag erkänna att min skräck mot att spricka slog till lite när huvudet åkte in och ut i öppningen. Gud vad det sved. Det kändes som om allt skulle spricka. Jag var noga med att slappna av och inte kämpa emot, men tror att jag hade kunnat ge ytterligare 5% och fått ut honom snabbare. Fördelen för min egen del var nu att mina vävnader verkligen hann få tid att tänjas i alla fall.

kl 07: Till slut säger barnmorskorna att om du inte trycker ut honom nu så sätter vi in dropp (de visste att detta skulle ha effekt eftersom jag inte tycker om nålar 🙂 ). Så nu tog jag i för kung och fosterland även efter värken avtagit. Den mycket erfarna barnmorskan som stod vid min mage hjälpte försiktigt till genom ett lätt tryck på livmodern och huvudet kom ut! Äntligen! Och strax därefter får vi ut hela kroppen. En frisk fin pojke som är lite blåaktig och hal som en ål. Efter tvättning är han fin som bara den 🙂

Jag är helt slut och känner mig lite småförtvivlad över att även moderkakan måste ut, men barnmorskorna drar lite i navelsträngen och en lättare krystning får ut en stor moderkaka (gödd av nyttig lowcarb-kost 😉 ).

Jag har skrivit i mitt förlossningsbrev att de ska låta blodflödet genom navelsträngen fortgå några minuter innan man förbereder för klippning. Ny forskning visar nämligen att barn som får navelsträngen klippt för snabbt har sämre blod-/järnvärden vid 6 månaders ålder jämfört med dem som fått mer blod från moderkakan. Som med alla mina andra önskemål gör barnmorskorna precis som jag önskat.

Jag måste verkligen säga att allt jag kunde önska mig (realistiskt) av en förlossning uppfylldes. Jag klarade mig utan ingrepp och bedövningar, jag klarade att slappna av och låta förloppet ha sin gång, jag blev inte rädd, jag hade ett fint stöd, jag fick en frisk fin liten kille, det tog inte så lång tid osv.

Och just det, den stora frågan; Sprack jag? (det var ju min största rädsla)
Njä. Eller barnmorskorna sa att jag inte sprack, att jag bara hade fått “skrapsår” på sidorna. Hur som helst så satte de ett par stygn för att det inte skulle svida för mycket när jag kissade.
Andra “men” är att det står att jag förlorade 1/2 liter blod (troligen ganska normalt, men man var rätt blek och yr efteråt). Hade jag vetat det i förväg hade jag nog svimmat (gillar inte blod heller). Dessutom känner man sig som om man blivit nedslagen och sparkad i mage och underliv, men denna känsla försvinner efter ett drygt dygn redan. Känner mig nästan som vanligt nu, men bäckenbotten är uttänjd och jag har lite “framfallsvibar” som jag hoppas går över av sig självt. Dessutom är magmusklerna väldigt delade så det är svårt, även av den anledning, att träna och röra sig som vanligt.

Slutligen: Stort tack till Ystad sjukhus barnmorskor och sköterskor för en fantastisk förlossnings- och BB-upplevelse! Helt underbara personer och duktiga i sin yrkesroll: lyhörda, tålmodiga och kunniga!

Trots en så bra upplevelse jag kunde få så kommer jag nog aldrig känna att jag är sugen på att föda barn igen så som en del gör. Jo visst, det är häftigt hur kroppen fungerar och det är underbart att få sitt lilla barn på bröstet. Men det är också fantastiskt jobbigt, både fysiskt och psykiskt, och det gör riktigt ont. Självklart var det värt det, men jag funderar inte på syskon för tillfället 🙂

Mitt bästa tips är att förbered dig. Läs på hur fölossningsskedet går till. Fråga runt bland vänner hur deras förlossningar gått till (du ska se att det är fler fina, normala upplevelser. De du hör utan att efterfråga är de historier som är jobbiga eftersom den som upplevt den har ett behov av att berätta och bearbeta). Lär dig att lita på din kropp, träna avslappning, andning och förbered dig med dina stödpersoner.

Vill du också ha hjälp av en doula så kan jag tipsa om Victoria som vi använde oss av. Hon arbetar i Skåne och nås på 0736-423300 eller victoria.doula@hotmail.com (dock med lång svarstid via email). Jag har även träffat en doula som heter Anna Håkansson, som också verkar toppen. Henne hittar du här: http://gravidcoach.se

Hoppas att min berättelse kan hjälpa någon. Vissa kanske tycker att det är för intimt att skriva så detaljerat, men själv var jag evinnerligt glad för alla normala historier jag kunde få höra för att förbereda mig och bli lugn inför förlossningen. Kroppen kan, du klarar det. Att föda utan rädsla minimerar risken för ingrepp såsom kejsarsnitt, sugklocka, epidural etc etc. Lycka till!!

Ps. Allt för gravida hittar ni med taggen gravid: https://4health.se/tag/gravid